lisatummelisa

På vägen till jobbet för några dagar sedan(fredag) berättade farmor för mig att det är prat om att skatten måste höjas för att det behövs mer pengar och personal till verksamheten kring de äldre i vårt samhälle eftersom vi nu lever så länge tack vare all ny medicin. Detta ledde till att vi började diskutera hur jobbigt det måste vara att vara så gammal att det inte längre finns något syfte med att leva, men att man tvingas till det eftersom vi i Sverige inte kan dö hur som helst. Att bli gammal är något jag definitivt ser fram emot men när man är så pass gammal så att man har ont överallt och inte kan göra något själv, och i praktiken inte får ut något av livet, då måste det kännas rätt så värdelöst? Jag säger inte att folk som blir över hundra ska pang bom "somna" men det borde finnas ett val. Jag själv vill gärna bli hundra (*) och typ ap-gammal men inte om jag känner att jag blir en belastning för mina nära och kära och för en massa personal och som sagt, inte har något att leva för längre. Samma sak tycker jag om folk (barn som vuxna) som är så gravt handikappade att det inte finns någon mening längre. Jag har absolut inget emot personer med handicap men det finns ju så otroligt olika grad. Om man inte hör, ser, pratar eller förstår t.ex. eller som man inte kan röra sig alls, behöver väldigt mycket medicin och maskiner att det hindrar en från att leva, då tror jag att Nangijala är ett bättre värld. Det är som Dumbledore säger “To the well-organized mind, death is but the next great adventure.” Och i många fall tror jag att det är de andra personerna runt omkring som desperat klänger sig kvar, vilket är fullt förståligt, men också ett problem. Om man t.e.x. ligger i koma och ens familj väljer att läkarna ska fortsätta med all hjälp de kan ge, då tar det inte bara resurser från andra patienter, kanske barn som har hela livet framför sig, och det är inte säkert att personen vaknar. Om den sen mot förmodan gör det efter kanske 20 år, ja då har man ju missat så mycket av sitt liv, allt är förändrat och jag undrar hur de känner sig då?